Kanske undrar någon över vem jag är och vad jag har för bakgrund. Lite frestas jag väl av att -likt Dylan – dra några riktiga rövarhistorier för att framstå som mycket mer spännande än vad jag är, så här i början av musikkarriären. Men – jag känner att jag väljer att avstå.


Jag tror att ”Mälarö Kyrka” var den första låt jag fastnade för. Jag måste ha varit runt två år när jag hörde den. Inte förstod jag något av texten, utan det var nog melodin som likt Bachs ”Air” följer skalan - från rotnot till slut - om och om igen, som gjorde att den kändes ”bra”. Sedan är ju texten om en man som bara inte kan slita sig från sin orgel och musik, nog så träffande i mitt fall...


Ja, för så är det. Länge spelade jag in musik på min lilla fyr-kanalare (kassett) och gjorde hundratals låtar bara för att jag ville och behövde det. Lite tafatta utskick till skivbolag ledde ingenstans – inte något jag med mitt dåliga självförtroende heller förväntade mig. Sedan kom en tid då jag helt försökte förtränga min glädje över musiken. Jag rörde inte en elgitarr eller synt på tio år. Knäppte väl lite på den akustiska då och då efter några glas vin, men det var allt. I februari 2007 gick det dock inte att hålla tillbaka min skaparkraft längre. Jag köpte lite ny teknik och i juli började jag spela in. Och – fan – vad roligt det var!